Schacksällskapet
Delectus första 35 år
En gammal Märstabo vid namn Erik Eriksson berättar
för oss att en Märsta Schackklubb bildades redan i slutet på 40-talet. Det var
några stycken, bland dem Eriksson, som brukade träffas på ett kafé i centrala
Märsta och spela. De deltog inte i någon serie men spelade vänskapsmatcher med
Knivsta, Sigtuna och Rosersberg som alla hade egna klubbar. Märsta Schackklubb
självdog dock i mitten på 50-talet.
I Uppsala Nya Tidning den 28 november 1967 stod
det att läsa att ”Märsta har under många år varit en vit fläck på kartan när
det gäller schack”. Det gjorde det med anledning av att Schacksällskapet
Delectus hade bildats tidigare under året. Av artikeln framgick också att
klubben hade 35 medlemmar och att spellokal var Medborgarskolans kursgård vid
matsilverfabriken i Märsta.
I samband med att klubben fyllde 20 år, lyckades
vi spåra en av grundarna, som då inte hade haft kontakt med klubben sedan
första året. Hans namn var Ola Fredriksson och han berättade för oss att han jämte
tre andra gymnasister ställde sig frågan: ”Varför inte bilda en schackklubb?”.
Den 14 januari 1967 hölls ett konstituerande möte där Fredriksson utsågs till
ordförande, Lennart Ahlin till sekreterare och Per Norling till kassör. Även
namnfrågan behandlades på mötet och den lilla skaran unga men allvarliga män
tog namnet Delectus, vilket på latin ungefär betyder ”de utvalda”. Den allra
första lokalen uppehöll en av spelarna. Det var Gellerstigs elektriska på
Södergatan.
Snart började grundarna att försöka värva fler
medlemmar. Ett maskinskrivet A4 sattes upp i centrum med texten ”Vi önskar att
Du ville sälla Dig till de skaror som vill utveckla och tjusas av det kungliga
spelet”. Som Fredriksson själv konstaterar i sin jubileumsartikel i
klubbtidningen Diamanten från 1989: ”Av någon anledning fick vi inga nya
medlemmar”. Dock fanns det i Märsta vid denna tid några starka spelare som
spelade för Upplands Väsby SK. Det var Olle W Johansson, Sven Ceder och Knut
Westerdahl. När dessa ”tre musketörer”, som Westerdahl anspråkslöst uttrycker
det i en artikel i Diamantens första nummer från 1982/83, fick veta att det
bildats en klubb i Märsta så sökte de sig också till den. Johansson var en
mycket stark spelare, än idag den starkaste vi haft. Ceder var framför allt en
problemist av högsta klass i Sverige, men även han en stark spelare. Westerdahl
höll god klass men gjorde sin främsta insats som ungdomsledare. När jag själv
kom till klubben i slutet på 70-talet höll han reda på en ganska stor grupp
juniorer.
Ganska snart tycks det ha blivit vissa konflikter
mellan de unga grundarna och de äldre etablerade spelarna. Namnet på klubben
och emblemet, en på spetsen stående diamant, behölls men de äldre tog över
styret. Redan 1968 försvann den siste av de ursprungliga men huvudsakligen på
grund av att studentexamen följdes av studier på andra orter. En ny kraft kom i
stället in i klubben i form av Tore Weidland, som Westerdahl med orden
”ordningssinne, driftighet och talets gåva” betecknar som en perfekt
ordförande, vilket Weidland också blev. Tyvärr gick Weidland bort i cancer
endast något över 50 år vilket klubben varje år sedan 1985 uppmärksammar med en
minnesturnering.
Ingen av spelarna som var med 1967 är fortfarande
aktiv. Sture Björk var den mest trägne kämpen fram till sin bortgång 1998(?).
Han hade alltid något lurt för sig vid brädet och drog sig inte för att försöka
psyka motståndaren, men alltid med glimten i ögat förstås.
Under senare år har klubben fått ett välbehövligt tillskott av nya yngre spelare.