SS Delectus första 35 år


Schacksällskapet Delectus första 35 år


En gammal Märstabo vid namn Erik Eriksson berättar för oss att en Märsta Schackklubb bildades redan i slutet på 40-talet. Det var några stycken, bland dem Eriksson, som brukade träffas på ett kafé i centrala Märsta och spela. De deltog inte i någon serie men spelade vänskapsmatcher med Knivsta, Sigtuna och Rosersberg som alla hade egna klubbar. Märsta Schackklubb självdog dock i mitten på 50-talet.

I Uppsala Nya Tidning den 28 november 1967 stod det att läsa att ”Märsta har under många år varit en vit fläck på kartan när det gäller schack”. Det gjorde det med anledning av att Schacksällskapet Delectus hade bildats tidigare under året. Av artikeln framgick också att klubben hade 35 medlemmar och att spellokal var Medborgarskolans kursgård vid matsilverfabriken i Märsta.

I samband med att klubben fyllde 20 år, lyckades vi spåra en av grundarna, som då inte hade haft kontakt med klubben sedan första året. Hans namn var Ola Fredriksson och han berättade för oss att han jämte tre andra gymnasister ställde sig frågan: ”Varför inte bilda en schackklubb?”. Den 14 januari 1967 hölls ett konstituerande möte där Fredriksson utsågs till ordförande, Lennart Ahlin till sekreterare och Per Norling till kassör. Även namnfrågan behandlades på mötet och den lilla skaran unga men allvarliga män tog namnet Delectus, vilket på latin ungefär betyder ”de utvalda”. Den allra första lokalen uppehöll en av spelarna. Det var Gellerstigs elektriska på Södergatan.

 

Snart började grundarna att försöka värva fler medlemmar. Ett maskinskrivet A4 sattes upp i centrum med texten ”Vi önskar att Du ville sälla Dig till de skaror som vill utveckla och tjusas av det kungliga spelet”. Som Fredriksson själv konstaterar i sin jubileumsartikel i klubbtidningen Diamanten från 1989: ”Av någon anledning fick vi inga nya medlemmar”. Dock fanns det i Märsta vid denna tid några starka spelare som spelade för Upplands Väsby SK. Det var Olle W Johansson, Sven Ceder och Knut Westerdahl. När dessa ”tre musketörer”, som Westerdahl anspråkslöst uttrycker det i en artikel i Diamantens första nummer från 1982/83, fick veta att det bildats en klubb i Märsta så sökte de sig också till den. Johansson var en mycket stark spelare, än idag den starkaste vi haft. Ceder var framför allt en problemist av högsta klass i Sverige, men även han en stark spelare. Westerdahl höll god klass men gjorde sin främsta insats som ungdomsledare. När jag själv kom till klubben i slutet på 70-talet höll han reda på en ganska stor grupp juniorer.

Ganska snart tycks det ha blivit vissa konflikter mellan de unga grundarna och de äldre etablerade spelarna. Namnet på klubben och emblemet, en på spetsen stående diamant, behölls men de äldre tog över styret. Redan 1968 försvann den siste av de ursprungliga men huvudsakligen på grund av att studentexamen följdes av studier på andra orter. En ny kraft kom i stället in i klubben i form av Tore Weidland, som Westerdahl med orden ”ordningssinne, driftighet och talets gåva” betecknar som en perfekt ordförande, vilket Weidland också blev. Tyvärr gick Weidland bort i cancer endast något över 50 år vilket klubben varje år sedan 1985 uppmärksammar med en minnesturnering.

Ingen av spelarna som var med 1967 är fortfarande aktiv. Sture Björk var den mest trägne kämpen fram till sin bortgång 1998(?). Han hade alltid något lurt för sig vid brädet och drog sig inte för att försöka psyka motståndaren, men alltid med glimten i ögat förstås.

Under senare år har klubben fått ett välbehövligt tillskott av nya yngre spelare.

1 kommentar:

  1. Hej!
    Det skulle vara roligt att få se Ert klubbmärke.

    Med vänliga hälsningar!

    Lennart Smith

    SvaraRadera